Som ni kanske vet så hör jag och min man Henrik till riskgruppen för Coronaviruset. Vi har stora hälsoproblem, och Henriks immunförsvar är hämmat och hindrat (av immunsuppressiva läkemedel).
Vi har därför varit tvungna att vara extremt försiktiga under hela COVID-19 pandemin. Får vi Coronasmitta så dör vi antagligen.
Visst har vi normalt också varit extrema eremiter (som lever helt för oss själva och har undvikit alla hälsorisker), men pandemin har ytterligare förstärkt vår isolering.
Under de senaste 39 månaderna har jag varit endast en gång borta hemifrån.
Det var den 4 november, 2020 då jag var och bytte bilens däck (och samtidigt handlade förnödenheter). Sedan dess har min bil stått stilla i garaget.
Föregående gång var jag borta hemifrån på sommaren 2020.
Jag beställer livsmedlen och medicinerna direkt hem. Maten, som levererats utan närkontakt, räcker 1-3 månader per leverans. Det är både praktiskt och förmånligt (du kan se mina levnadskostnader och mina kvitton, samt bilder från alla dagar i Dokumentation & Bilder).
Ett av mina kylskåp, fullt av ost, mjölk, grädde, keso, margarin, ägg och kaffe
Det har varit en väldigt kreativ tid. Jag har fått koncentrera mig på filosofi, forskning och min konst. Jag har fått göra viktiga genombrott. Tiden har gått fort. Det känns som ett ögonblick.
Bara så att ni alla vet: Vi är mycket vana med hälsorisker och klarar själva bra av att hantera Corona-situationen. Om vi trots allt skulle bli smittade så är det endast för att någon avsiktligt försöker döda oss, och hoppas kunna skylla det på pandemin (läs här om hur narcissister agerar). Vi har ännu inte kunnat få någon coronavaccinering (november 2023).
Vi fortsätter samvetsgrant vår karantän/självisolering. Coronadödsrisken för oss är definitivt inte över.
Jag har ett intressant, vetenskapligt perspektiv på COVID-19-pandemin och narcissismen, och kommer att skriva mer om det i ett senare blogginlägg.
Ockhams rakkniv är en princip för tänkande (en problemlösningsmetod inom vetenskapen) som innebär att man rakar bort alla onödiga antaganden för att finna den enklaste förklaringen.
Man ska alltså inte anta fler saker än det som behövs för att förklara observationerna man gör. Om det finns flera förklaringar bör man välja den enklaste. Idén kommer från Aristoteles, men har namngetts efter filosofen William of Ockham (ca 1287–1347).
Jag älskar att skala bort allt onödigt. Jag är en minimalist. Man ska inte krångla till saker i onödan.
Narcissisterna har förstört världen. Narcissismen är roten till det onda. De flesta problemen är i själva verket bara symptom av narcissismen. Det är enkelt att se, när man skalar bort allt onödigt.
Den enklaste lösningen är den bästa. Den finns här framför dig. Ett helt nytt perspektiv.
Narcissismen är problemet bakom de flesta andra problemen. Vi måste eliminera narcissismen.
Det kan låta för enkelt och banalt, men ta emot Anti-narcissism som ett litet frö. Låt det växa. Undersök och forska själv. Granska det från alla håll. Fröet är litet och enkelt, men upptäckten otroligt stor och revolutionerande. Gigantisk.
Så många människor har satsat massor av resurser, i hopplösa försök att lösa världens problem. Ändå har allt stampat på stället, eller bara blivit värre. Det saknas hållbara lösningar. Världen är på väg mot sin undergång.
Varför göra allt så invecklat?
Se istället igenom narcissisternas rökridåer och gaslighting. Se igenom narcissismens spel. Och använd själv, som stora vetenskapsmän, Ockhams rakkniv. Rakt på sak. Skingra dimman och tänd ljuset, så ser också du saker som ingen annan sett.
Innerst inne vet alla att det är så enkelt. Att svaret finns där rakt framför näsan på alla. Att det finns färdigt i varje människa. Att Anti-narcissism kan vara svaret, lösningen och förklaringen.
Varför krångla till det i onödan, när lösningen kan vara så enkel?
Två kvinnor stod inför Kung Salomo. De var troligtvis mycket vackra, eftersom de fick komma inför kungen. De var prostituerade. De grälade om ett nyfött barn. Båda kvinnorna sade sig vara mamma till barnet.
Enligt legenden var Salomo känd för sin vishet, och sin kärlek till kvinnor. Han hade 700 hustrur och 300 bihustrur.
Salomo hade bråttom. Han var en upptagen man. Det var antagligen en PR-grej.
“Halvera barnet” sade han, “och ge kvinnorna varsin halva”.
Den ena mamman såg nöjd ut och sade “Bra, så gör vi”. Hon var en hjärtlös narcissist, som inte brydde sig om barnet eller andra människor.
“Nej! Nej!” ropade den andra mamman förskräckt. “Döda inte barnet, ge det hellre till den andra” fortsatte hon. Hon var helt klart en empatisk person, som brydde sig om andra människor.
Kung Salomo tvekade inte en sekund. Salomo var Anti-narcissist. Han kanske också var narcissist, men Anti-narcissism är en inkluderande filosofi – alla kan vara Anti-narcissister.
Salomo befallde: “Ge barnet till henne” och pekade på den empatiska kvinnan.
Saken var avgjord.
Många tänker kanske att Salomo tog fram sanningen på detta sätt. I den rådande paradigmen har man tagit för givet att den empatiska kvinnan måste ha varit mamman till barnet.
Men var hon verkligen det?
Det kan ingen veta med säkerhet. Det fanns inte DNA-prov på den tiden.
Bibeln för ofta fram en stereotypisk bild av moders- och fadersfigurer, vars föräldrakaraktär alltid övervinner den själviska karaktären.
Denna bild stämmer inte alls på narcissister.
En narcissistisk förälder (en pappa eller mamma) har inte känslor för andra, bara för sig själv. En narcissist är alltid självisk. Narcissister saknar empati.
Bibelns stereotypiska bild av föräldrar som alltid är goda är en narcissistisk konstruktion. Det är gaslighting, som förvränger verkligheten.
När man förstår hur narcissister fungerar så finns det nya möjligheter att dra slutsatser från denna berättelse.
Min slutsats är:
Oavsett vem som verkligen var mamma till barnet, så var det bättre att den empatiska kvinnan fick barnet. Det var bäst att barnet togs bort från narcissisten (No Contact).
Sanningen kan mycket väl vara att narcissisten verkligen var mamma till barnet, men inte värdig att sköta det.
Victor Westerholm (1860-1919) var en banbrytande konstnär och släkt med min man Henrik Karlberg. Båda härstammar från Åbo skärgård.
Victor levde på den ryska tiden i provinsen Finland. Det var efter den svenska tiden men innan Finland grundades 1917. Det var vid den tiden som lokala opinionsledare började konstruera finsk nationalism.
Victor var mästaren inom finländskt landskapsmåleri. Men han dog redan som 59-åring, kuvad, nedtryckt och deprimerad. Han blev offer för narcissistiskt våld, det osynliga våldet.
Hur gick det till?
Victor var otroligt skicklig och begåvad. Han studerade utomlands, i Paris och Düsseldorf. Han var inspirerad av nya, internationella vindar och tog med sig inspirationen utomlandsifrån.
Victor Westerholm: Seine invid Paris, 1888.
Victor var Finlands första impressionist.
1888 kom han som en frisk fläkt tillbaka till Åbo från Paris, och målade en vacker, impressionistiskt inspirerad tavla, “Björkhage”.
Skandaltavlan Björkhage som orsakade stort ramaskri 1888. Inte konst, ansåg finska kulturen.
Tavlan var målad i en mycket försiktig impressionistisk stil för Victor visste hur brutal, trångsynt och enkelspårig den lokala kulturen var.
“Björkhage” lämnades in till den stora, årliga landskapsmåleritävlingen i Helsingfors.
Där blev det SKANDAL.
Man fick inte måla impressionistiskt i Finland! Det här var inte konst. Det var inte tillåtet. Det var förbjudet.
Hela tävlingen avbröts och annullerades. Victor kritiserades, mobbades och tvingades överge sin nyupptäckta internationella stil.
Agendan sattes av ett fåtal ledande personer (narcissister) som ville bestämma över alla. Dessa personer påverkade och styrde opinionen. Pressen förmedlade deras agenda. Den kollektiva narcissismen trädde fram.
Istället för att nyfiket välkomna den nya stilen slogs den ner, brutalt. Och Victor med den.
Tavlan fick mycket negativ kritik i Helsingforspressen. Sedan blev tavlan effektivt, kollektivt ignorerad.
Victor skulle uteslutas om han inte fogade sig till den trångsynta kulturen. För att bli accepterad här tvingades han in i en form som på inget sätt gör honom och hans talang rättvisa. Victors möjligheter till fritt skapande blev avskurna och han måste skaffa sig ett jobb som lärare.
En frustrerad Victor Westerholm, med nakenmodell och elever i Åbo ritskola ca 1908
Victor skulle ha kunnat bli en av världens bästa impressionister (kanske i klass med Monet) men istället blev han slagen och kuvad.
Jag vet det själv (som förtryckt konstnär i Finland) hur det är att vara utnyttjad, slagen och kuvad av en narcissistisk kultur.
Victors konstnärliga frihet togs ifrån honom och han fick bara göra landskapsmålningar och porträtt. Det finns inget värre öde för en konstnär än att vara tvungen att anpassa sig efter etablissemanget.
Denna händelse satte djupa spår i Victor och man kan även tydligt se detta i sättet på vilket hans konst utvecklades.
I Victors tidigare målningar ser man en lätthet, ett ljus och en stark påverkan av impressionism. Man anar potentialet, att kunna gå väldigt långt. Han hade spenderat mycket tid i konstnärernas kreativa centrum i Europa, där större frihet råder.
I de senare målningarna ser man att han fortfarande försöker, han drömmer sig tillbaka till Paris och har ett svagt minne av färgerna men han ser dem inte längre.
Han åker ut till Kökar, så långt han kan komma inom givna gränser. No contact – med längtan efter frihet.
Victor Westerholm: Strandlandskap i Kökar, 1908. Henriks fars släkt Karlberg (från Kökar) och mors släkt Westerholm kopplade i samma bild.
Victor försöker. Han gräver i sitt innersta. Han hoppas finna en låga – en svag flackande låga av ljuset han en gång sett.
Men ljuset dör. Själen dör. Allt är borta. Ljuset är bara ett svagt, blekt, minne som han börjar betvivla – har det någonsin existerat? Så verklig är hans overklighet. Han är gaslightad av den narcissistiska kulturen. Han börjar misstro sig själv.
Man ser det tydligt, att allt är borta. Allt han hade. Kreativiteten, friheten, färgerna, ljuset, harmonin, friden. Han kan inte längre låtsas. Livet är över. Men inte slut ännu.
Allt kunde kanske se bra ut på ytan. Victor var ansedd. Han hade inkomster. Han var chef för Åbo konstmuseum. Han dansade efter narcissisternas pipa.
Det man inte ser, är det osynliga våldet. Hur han blev psykiskt misshandlad av andra konstnärer, av konstetablissemanget och av den kollektiva narcissismen. Han blev av den finska kulturen degraderad till en mekanisk målare, en slav. Han tilläts inte vara en fri konstnär.
Victor Westerholm: Vallinkoski, 1913.
I Victors senare konst dominerar de mörka, dystra färgerna. Ofta svarta, virvlande vatten. Kylan och gråheten är påtagliga. Det visar hans sinnesstämning.
Man kan känna hur han står där och överväger att hoppa i, och låta strömmarna föra bort honom, för att aldrig komma tillbaka.
Victor Westerholm: Karis, 1915.
Han var en fånge. Han hade ingen frihet. Han hade inget val. Han var kuvad, underkastad, sönderslagen och deprimerad. Narcissisterna dödade hans kreativitet, hans själ.
Stackars Victor!
Under sitt sista levnadsår, 1919, åsidosattes han igen vid en viktig utställning av finländsk konst (i Köpenhamn). Victor var alltmer deprimerad.
I början av november 1919 deltog han i en väns begravning.
Han stod och stirrade på kistan. Längtansfullt. Han längtade efter döden. Han ville också dö. Han önskade att det var han som låg i kistan.
Han var förkyld, men visste hur han skulle hantera kyla. Han var Finlands främsta landskapsmålare och kunde måla i -40 graders temperatur, ofta många dagar i sträck. Han visste vad han gjorde.
Han tog bort hatten och stod hela begravningen barhuvad.
Han insjuknade allvarligt i lunginflammation.
Efter någon vecka var Victor Westerholm död. Bara 59 år gammal. Hans sista målningar var några vackra solnedgångar. Och ett sista självporträtt.
Henrik växte upp på ön Norrskata i Åbolands skärgård. Hans släkt kommer dels från Kökar (Karlberg), dels från Pargas/Nagu (Westerholm).
Han gick i en liten svensk skola med bara en handfull elever (4-10 personer i hela skolan).
Det var en bra miljö för en särbegåvad och högkänslig person som Henrik. Högkänsliga barn som får växa upp i rätt förhållanden blir särdeles lyckliga, mentalt friska och kreativa människor.
Henrik var duktig i skolan och fick många gånger 2-3 veckors extra ledigheter, då han kunde hjälpa till på familjegården (istället för att frustrerad sitta och vänta på att de långsammare skolkamraterna skulle lära sig).
Han fick många medaljer i fri-idrott (när hans hälsa ännu var i skick).
Henriks barndomshem, och hunden King.
Henrik körde bil på ön redan som 12-åring, och fick med dispens traktorkörkort när han fyllde 15. Han har avlagt både skärgårds- och kustskepparexamen (som 15/16-åring). Han växte upp på havet (med båtar) men kan inte simma.
Som 16-åring blev han brutalt påkörd av en bil på landsvägen, och det är ett verkligt under att han överlevde. Han träffades av bilens framända, och slungades via motorhuven så att han krossade både vindrutan och biltaket. Han landade sedan 15 meter längre bort, på vägkanten. Han dog inte – han hade änglavakt.
Henrik blev laudatur student 1993, från Pargas Svenska Gymnasium. Han hade vitsordet 10 i teckning. Hans modersmålslärare brukade läsa upp hans uppsatser för klassen. I realprovet svarade han på psykologifrågor, utan att ha läst ämnet i gymnasiet, och fick laudatur även för det.
Henrik blev antagen till både Handelshögskolan vid Åbo Akademi och Svenska Handelshögskolan i Helsingfors. Han valde Åbo. Han hade den högsta poängen i inträdesprovet det året (men skulle inte ha behövt göra inträdesprovet då han blev antagen på basen av sitt goda betyg). Han studerade ekonomi och juridik.
Henriks karriär på tingsrätten
Under uppväxten hade Henrik tillbringat mycket tid med ambassadörer och diplomater, som hade sina sommarstugor på (och kring) ön han bodde på. De var ofta jurister. Så när Henrik började studera siktade han själv på en internationell diplomatkarriär (via ekonomi och juridik).
Under studietiden fick han ett mycket eftertraktat jobb på Pargas tingsrätt, som fanns i ett vackert gammalt hus på Slottsgatan i Åbo.
Lagmannen såg Henriks potential och valde ut honom bland jättemånga sökande.
På tingsrätten började han med att sköta lagfarter och inteckningar. Tingsrätten hade två anställda som normalt skötte detta, men det var lång behandlingstid (nästan ett års kö för en lagfart). Henrik är effektiv, och på en månad (när de andra två var på semester) hade han ensam tagit hand om hela årets ärenden som låg i kö. Behandlingstiden blev efter det kortare än en vecka.
Henrik var omtyckt och uppskattad på tingsrätten. Många anställda var överarbetade och förde sina jobb till honom. I ett skede var Henrik hela tingsrättens sekreterare samtidigt som han också var lagmannens sekreterare, och höll ordning på allt, också de svåraste ärendena.
Domarna och notarierna förde sina ärenden till Henrik och bad honom förbereda ärendena och sköta om dem. Henrik gjorde domar som domarna sedan undertecknade. De flesta frågade honom hur de skulle döma i kvistiga frågor, för Henrik har logik, klarsynthet och sunt förnuft som få andra.
Henrik hade förut sett upp till domare, och trott att de är rättvisa och visa.
Efter att han själv, under några år, hade jobbat i rättssystemet (och sett verkligheten bakom kulisserna) ändrade han åsikt. Han ville inte ha mer med den världen att göra.
Han upptäckte att rättssystemet var ruttet och oprofessionellt, att de flesta människorna där var narcissister.
De ville bara bestämma och styra, och de älskade kontrollen. De hade inget hjärta. De var sorgliga, miserabla människor som inte ens kunde hålla ordning på sina egna personliga liv. Hur skulle de kunna skipa rättvisa?
Lagar och bevisning tolkades ofta godtyckligt och dokumentationen formades så att den skulle passa in i den subjektiva agendan. Felen gömdes bort med byråkrati och sekretess. Narcissisterna trodde dock själva fullt ut att de alltid gjorde rätt. Att de var ofelbara.
Ärendena var avgjorda i förväg innan rättegångarna. Rättegångarna var bara en teater, en charad, ett störande moment som måste formas att passa de förutfattade meningarna. Det var politik och personliga agendor som gällde, inte rättvisa. I pauserna satt domare, åklagare och advokater tillsammans i kafferummet och gjorde narr av alla parter. Senast där avgjordes ärendena i hemlighet.
Henrik vet vad han talar om. Han förberedde alla ärenden och gjorde domarna i förväg. Så fungerade det nästan alltid. Men det fanns också undantag. Det fanns bra personer (som inte var narcissister) men tyvärr var dessa tvungna att anpassa sig till systemet.
Henrik är som en superdator
Henrik har en mycket speciell och sällsynt förmåga att hantera data och se mönster (till och med när han sover).
Jag brukar jämföra honom med en superdator.
Man kan “mata in” data (och problem) på kvällen, och när han sover bearbetar hans hjärna (delvis omedvetet) all data, så att när han vaknar nästa dag har han kreativa lösningar och svar. Han har också en sällsynt förmåga att själv aktivt kunna delta i hjärnans processer när han sover, genom “lucid dreams“, och kan på så sätt styra drömmarna och göra ännu större upptäckter.
Nackdelen med den undermedvetna delen av hjärnan är att den inte riktigt kopplar till delen som hanterar långvariga minnen, så insikterna glöms snabbt bort. Fjärilar kallar Henrik dem. När han vaknar till har han bara några sekunder på sig att frenetiskt dokumentera alla tankar han fått under natten, annars är de borta för alltid, som sköra fjärilar som man ser ena stunden och nästa stund är de borta, omöjliga att hitta igen.
Ur psykologiskt perspektiv är allt detta mycket intressant, och något jag vill forska mer i, men för att inte gå alltför djupt in i Freudianska diskussioner här, får det bli till ett senare blogginlägg.
Henrik har en problemlösningsförmåga som få har. Han kan lösa vilken ekvation som helst med bara några smulor av data. Jag är själv högkänslig och särbegåvad, och ser saker som ingen annan ser, men Henrik ser allt, varje detalj. Han vet mer om andra än vad de själva vet om sig själva.
Varm karaktär och mörkt utseende
Henrik har en väldigt mjuk och snäll karaktär. Han är känslig och känslosam.
Han har ett hjärta fullt av kärlek.
Man kan alltid lita på honom, till hundra procent.
Han är så ärlig och uppriktig att de flesta blir generade. Han har ingen fasad, och bryr sig inte om vad andra tänker on honom. Han är raka motsatsen till narcissister.
Han är en rationell och logisk tänkare, som alltid söker objektiv information.
Henrik skadar inte någon, inte ens den minsta insekt. Han vill det bästa för alla.
Om det råkar komma in en spindel i huset så vill han rädda den. Han ber mig föra ut den eller flytta den till våra krukväxter, så att den får leva vidare där (Henrik har begränsad rörlighet så han kan inte själv böja sig eller nå golvet).
Henrik är alltid rättvis och behandlar alla lika, oavsett position.
Jag har personligen fått se hur Henrik lugnt och självsäkert, ansikte mot ansikte, satt statsministrar (och till och med Europaparlamentets talman) på plats när de haft fel. Jag skall skriva mer om det i ett senare blogginlägg.
Kökarborna lyfter inte på hatten för någon, sägs det (Henriks släkt kommer från Kökar).
Henrik är alltid lugn i stormen. En klippa.
Jag tror att detta lugn kan vara något som karaktäriserar Kökarbor överlag. En speciell egenskap som sitter i deras gener. De är vana med hårda stormar. Det är i stormarna som de bästa kaptenerna utmärker sig.
Här växte Henriks farfar upp, i det ljusa huset på berget i Karlby, Kökar. Se platsen på kartan här.
En annan av Henriks släktingar, konstnären och konstmuseimannen Victor Westerholm, målade också på Kökar. Jämför Kökar-bilden (som Henrik fotograferat i sin ungdom) med estetiken i Victor Westerholms Kökar-målning i detta blogginlägg.
Henrik är, liksom många Kökarbor, mycket mörk till sitt utseende.
Befolkningen på Kökar blev mörkare efter att Franciskanermunkar (från Medelhavet) kom och grundade ett konvent där.
Vart vi än reser, så tror alla att Henrik hör till lokalbefolkningen, och börjar ivrigt prata med honom på sina egna språk.
Han är exotisk, min medelhavspärla.
Självporträtt, filmkamera med timer.
Jag minns en gång när vi reste i Tyskland. En grupp italienare satt och tittade och pekade på oss. De förde en livlig och högljudd diskussion. Efter en stund kom en av dem fram till oss, där vi stod ca 20 meter ifrån dem. Vi hade ingen aning om vad vi skulle vänta oss.
“Vi har slagit vad om att du är italienare” sade mannen på italienska. “Visst är du väl italienare?”
Han ville inte tro oss när vi berättade varifrån vi kommer. “Omöjligt” sade han buttert, “omöjligt“. De hade förlorat vadet.
I Finland händer liknande saker. Människor brukar fråga mig rakt ut (mitt framför näsan på Henrik), varifrån han kommer och i vilket land jag har hittat honom. Ingen tror att han är född här.
Väldigt många finländare bemöter honom mycket rasistiskt. Det har till och med hänt att när vi promenerat i staden så har fulla människor (som åkt förbi i taxi) stannat och hoppat ut bara för att anfalla oss.
Vi har aldrig känt oss trygga eller accepterade i Finland.
Henrik är 185 cm lång men väger bara 55 kilo. Han är alltså smal som ett benrangel. Han har inte anorexi – det är hans svåra mag- och tarmsjukdomar, i kombination med Finlands helt sjuka förtryck av oss, som tär på hans kropp, och som orsakar mycket komplikationer i vår vardag (som nästan helt kretsar kring hälsoproblemen). Det är inte ovanligt att Henrik måste tillbringa 10 timmar av dagen sittande på WC.
Henrik är en väldigt lugn, artig och skicklig chaufför, som aldrig fått fortkörningsböter eller kört krock. Han lämnar plats åt alla. Jag tycker om när han kör.
Som högkänslig har han en djup intuition, och kan förutse faror. Han kan nästan räkna ut vad alla (människor och djur) kommer att göra, långt innan de gör det. Det är nästan oförklarligt.
Det händer t.ex. att han lugnt kör som vanligt på landsvägen, tills han plötsligt intuitivt bromsar in utan att ens själv veta varför, för att efter en sekund se en älg springa rakt framför bilen, i trygghet.
Hans undermedvetna “jag” måste ha plockat upp någon signal som det medvetna jaget inte ännu upptäckt, och signalerat faran, som på så sätt kunde undvikas.
Vi högkänsliga är födda med ett mycket känsligt nervsystem, som gör att våra hjärnor djupare och intensivare kan bearbeta och analysera stimuli och intryck. Nästan som ett sjätte sinne.
Jag skall skriva några blogginlägg om högkänslighet strax.
Men först skall jag avsluta detta blogginlägg med frågan som de flesta ställer till Henrik efter att de bekantat sig med honom och hans färdigheter:
“Varför sitter du inte på Arkadiabacken? Du skulle behövas där!“
Jag och min man är högkänsliga personer. Kolla här om följande passar in också på dig!
Vad är högkänslighet?
Högkänslighet är ett underbart personlighetsdrag (genetiskt och medfött) som finns hos upp till 20 procent av jordens befolkning (jämnt fördelat mellan kvinnor och män).
Högkänsliga individer är empatiska, omtänksamma, kreativa och begåvade. Vi har stora och djupa tankar och ställer alltid krångliga frågor. Vi anar faror och ser risker innan andra människor gör det. Vi ser mönster, sammanhang och nya möjligheter. Vi har en stark intuition och stor medkänsla.
Våra hjärnor och nervsystem fungerar annorlunda (känsligare) än en vanlig människas hjärna. Vi har högre aktivitet i den delen av hjärnan som påverkar uppmärksamhet, minne, känslor, empati, språk, tidsuppfattning, beröring, smak-, lukt-, syn- och hörselupplevelser.
På engelska kallas detta “sensory processing sensitivity” och högkänsliga personer kallas “highly sensitive persons“.
Högkänsliga personer som växer upp i en förstående miljö (som uppmuntrar känsligheten) blir ytterst starka, kreativa och harmoniska människor.
Högkänsliga personer är extra mottagliga för sin emotionella och fysiska miljö. Vi lägger märke till mycket mer än andra och bearbetar allt på en djupare nivå.
Högkänsliga personer är känsliga för smärta.
Vi gråter lätt. Vi rörs ofta till tårar av litteratur, film, musik, konst och natur.
Högkänsliga har hög moral och störs av orättvisa. Vi vill att alla skall må bra. Vi delar andras sorg och glädje.
Högkänsliga personer är uppskattade av omvärlden. Vi är arbetsamma och samvetsgranna. Ofta pedantiska perfektionister. Kolla gärna in vår trädgård och vårt hus.
Vår trädgård i Åbo, Finland
Vi kan prestera extremt mycket under begränsad tid. Vi ser och minns detaljer och är bra på att forska, analysera och dra slutsatser. Vi kommer lätt på nya idéer. Vi genomskådar lögner och manipulationer. Vi upptäcker fel. Vi är en stor tillgång för samhället.
I allmänhet är högkänsliga personer vänliga och behagliga. Vi tror gott om alla. Vi är godtrogna och tillitsfulla.
Många tror att högkänsliga är blyga, fast vi bara noggrant analyserar detaljer och situationer i tystnad. Högkänsliga är goda lyssnare och kommer ihåg saker.
Högkänsliga personer gillar inte ytligt prat. Vi föredrar djupa diskussioner.
Högkänsliga personer tycker inte om att tala inför publik.
Vi vill göra saker i vår egen takt. Vi presterar sämre när någon tittar på.
Vi tycker om lugn och ro. Vi måste alltid få återhämta oss i ensamhet och tystnad. Vi har svårt att stänga av och koppla av. Vi tänker hela tiden och har ofta sömnproblem.
Känslomässigt upplever vi extremt höga toppar och djupa dalar. Tillvaron kan vara som en berg-och-dalbana. Högkänslighet missförstås ofta (eller förväxlas lätt med bipolaritet).
Det finns fördelar och nackdelar med att vara högkänslig. Högkänslighet gör livet både lättare och svårare.
Jag och min man Henrik är extremt högkänsliga personer (högst på skalan). Detta påverkar vår vardag både positivt och negativt. De positiva sidorna överväger klart de negativa, men visst blir livet en aning mer komplicerat.
Här ger jag dig några konkreta exempel (med fokus på Henrik).
En högkänslig person är ytterst känslig för smärta. Man undviker därför allt som kan orsaka smärta (eller tanke på smärta)
Exempel A:
Henrik har alltid varit livrädd för tandläkare. Som liten bet han ihop tänderna och öppnade inte munnen. Ibland lyckades tandsköterskan övertala honom (med hjälp av någon muta/leksak) att öppna munnen. Så fort det gjorde ont knep han fast käkarna igen.
Tandläkarna skrev in i hans journal att han är ett “problembarn”, omöjlig att vårda.
Med hjälp av bedövning och lugnande medicin kunde de senare göra vissa ingrepp, men hans tänder förföll.
Efter den obligatoriska tandvården i grundskolan har han bara gått en enda gång frivilligt till tandläkaren. Det var till den privata tandläkarstationen Hammas-Pulssi där en anestesiläkare sövde ner honom för en hel dag, så att specialtandläkaren kunde göra hela livets tandvård på en enda gång.
Snart har Henrik inte riktigt några tänder kvar att vårda.
Exempel B:
Henrik dör nästan hellre, än att frivilligt gå till läkare. Det är ironiskt med tanke på hur mycket hälsoproblem han har. Han kan svimma bara av att se en nål eller spruta. Han går inte med på undersökningar som kan innebära smärta.
Det är ett problem att hälsovården inte förstår sig på högkänslighet, och inte vill ta det i beaktande. Många högkänsliga blir lidande i onödan.
Dessutom är en stor del av tandläkarna och läkarna narcissister, som helt saknar empati. Dessa brukar bemöta Henrik mycket föraktfullt.
Det här har lett till att Henrik inte fått den vård han behövt, och inte heller fått del av det socialskydd han skulle ha rätt till (sjukdagpenning, sjukpension etc).
Exempel C:
Henrik är “allergisk” mot statisk elektricitet. De statiska el-stötarna orsakar stor smärta åt honom. Det gör att han är extra känslig mot allt som kan alstra eller ladda statisk ström i kroppen, och speciellt mot konstgjorda material som polyester och plast.
Han undviker att röra allt som kan ge stötar, t.ex. dörrhandtag, bildörrar, metallytor, plastpåsar och andra människor. Om han måste röra vid något som kan ge stöt så har han en speciell ritual för det (som kontrollerat avlastar spänningen), eller använder en isolerande handske. Det är värst på vintern.
En högkänslig person tycker om sköna, bekväma och rena kläder i naturmaterial
Henrik kan inte ha kläder gjorda av konstgjorda material. Han får “angst” av allt som inte är naturligt. När jag skriver “angst” menar jag en så överväldigande obehags- och ångestkänsla att den tar över hela hjärnans processor-styrka.
Henrik har en otrolig känsla för material. I klädbutikerna kan han med fingertopparna känna på ett plagg och direkt säga vad det är för material (och dessutom i vilka proportioner). Han godkänner bara bomull, bambu, och ylle i sina kläder. Han tycker om sina gamla kläder och vill helst inte köpa nya. När han hittat något som passar så köper han flera i förråd.
Han går nästan alltid barfota, för annars får han “sock-angst”. Jag minns speciellt en gång i Stockholm, när vi var på en fin restaurang på Östermalm. Henrik hade så svårt att hantera “sock-angsten” att han till sist tog bort skorna och sockorna, mitt i salen.
Dessutom kan han inte själv böja sig till sina fötter (funktionshinder), så det är alltid jag som klär på honom sockorna.
Han får “angst” av allt som är trångt och spänner, eller kliar. Han får också “angst” om hans kläder blir ens lite våta eller smutsiga.
Högkänsliga personer känner dofter och smaker tydligare
Henrik är superkänslig för dofter och lukter. Han känner dofter långt före alla andra, och på otroligt långt avstånd. Han blir lätt illamående och tänker spy, om han upplever dofterna obehagliga. Han kan bli illamående av blotta tanken på en otrevlig doft, alltså bara av minnet av doften.
Han är jättesnabb att märka om något är på väg att börja brinna.
Mögel och gorgonzola får honom att spy. Vi har många gånger varit tvungna att snabbt lämna restauranger för att någon i lokalen beställt mat med gorgonzola.
Han klarar inte heller sura smaker.
Han hittar fel också i de bästa kockarnas ingredienser eller maträtter (typ Gordon Ramsay). Men han klagar inte, han brukar hjälpa istället.
Högkänsliga och särbegåvade personer med hög matematisk eller logisk intelligens är särskilt känslosamma och känsliga
Henrik har enorm empati och stor medkänsla. Han lever sig intensivt in i allt han ser, hör eller tänker. Han rörs alltid till tårar av sorgliga historier, om det sedan är film, litteratur, konst eller tankar. Eller egna texter.
Han har aldrig kunnat se på våldsamma eller obehagliga filmer. Synen av blod sårar hans inre. Han tycker att alla filmer är hemska. Han tål inte teater.
Han blir jätteledsen när han ser en fjäder, för han tänker att fågeln dött eller skadats.
Henrik kan inte gå förbi tiggare utan att ge dem något. Han vill alltid att vi köper något ätbart till dem, t.ex. smörgåsar eller energirika nötter.
Högkänsliga personer undviker situationer som upprör
Henrik har en intensiv föreställningsförmåga. Han kan låta fantasin flöda fritt. Han kan föreställa sig det värsta som kan hända i alla situationer.
Han blir lätt överväldigad och får fysiska reaktioner på känslor och stress (ont i magen, huvudvärk, tryck i bröstet, angst och ulcerös kolit skov). Henrik har stor empati, men han kan också ha extremt höga nivåer av rädsla och ängslan och få depressionsattacker.
Allt detta gör att han undviker allting som kan uppröra honom. Hur länge som helst.
Han har aldrig tyckt om att få post. När vi bodde i höghus för över 20 år sedan, blev han alltid skrämd när postmannen gick i trappan och dunkade i dörrens postlucka. Han ville inte ha någon post. Det upprörde honom. Han skruvade fast postluckan.
Högkänsliga har svårt att arbeta när andra tittar på
Som skapande konstnär är Henrik perfektionist.
Han behöver alltid arbetsro och kan inte jobba när andra tittar på. Han behöver få koncentrera sig. Han har sin egen vision, sin egen stil och genre. Han gör saker i sin egen takt, och vill inte ha publik, bli störd, eller ha tidspress.
Han presterar sämre när han blir iakttagen. Får han inte lugn och ro blir han irriterad och nervös, och hans humör kan svänga snabbt. Om han blir störd eller överväldigad kan han vara allt annat än empatisk. Han tycker inte om att anpassa sig och reagerar kraftigt på störningar.
Dessutom är Henriks modeller så gott som alltid nakna, så det är möjligen för dem också roligare att få jobba i lugn och ro. Henrik är ju Finlands ledande Fine Art Nude konstnär, och hans produktion omfattar till största del visionära nakenstudier och självporträtt.
Det här är grunden till att vi alltid skapat skilt, vardera för oss själva.
När den ena av oss skapar i ateljén måste den andra vara i arbetsrummet bredvid. Henrik har gjort stora konstnärliga produktioner, men principen är alltid den samma. Är det många personer “on set” måste alla dra sig undan. Han måste få skapa i fred, annars blir han inte nöjd med resultatet.
Vår öppna ateljé / vardagsrum och arbetsrummet bredvid.
Högkänsligheten är ett underbart karaktärsdrag (med så gott som bara positiva sidor). De mest negativa sakerna kan härledas till den hemska, narcissistiska världen, där vi bemöts fel. Skulle vi bemötas med förståelse, omtanke och kärlek så skulle situationen vara helt annorlunda.
När jag var liten hade Fazer-bageriet en stor reklamkampanj med sloganen “Brödet som smakar bättre än din hustrus bak“. Jag vet inte om det var en språkmiss eller en medveten marknadsföringskampanj, men effektiv var den i alla fall, och den fick mycket uppmärksamhet.
Jag tycker själv om att baka. Det ligger i släkten. En av mina förfäder, Johan Gustaf Thilén, var en välkänd konditor och konfektmakare i Vasa. Karl Fazer var hans lärling. Där fick Fazer lära sig göra chokladen som alla finländare idag älskar.
Min morfars far Hemming Elfving (konsul och kommerseråd) grundade vårt familjeföretag Elfving. Han byggde upp det berömda företaget Hangö kex, landets första kexfabrik. Han sålde hela Hangö kex till sin gode vän Karl Fazer år 1927. Hemming tillverkade också andra sötsaker och lakrits, och hade även ett stort bageri i Viborg. Läs mer om Hemming Elfving här.
Jag bakar mycket matbröd, dels för att det är bättre för vår hälsa, dels också för att hålla kostnaderna låga. I stort sett bakar jag 48 frallor per vecka.
Här vill jag ge dig mitt favoritrecept (just nu) på luftiga frallor. Receptet är en aningen modifierad version av Zeina Mourtadas grundrecept:
Recept: Kias luftiga frallor
24 stycken stora frallor
Du behöver:
10 dl vatten eller mjölk 50 g färsk jäst ca 15 dl vetemjöl 10 dl jästbrödsmjöl 1 dl linfrön 1 dl havregryn 100 g rumstempererat margarin 2 tsk socker 1,5 tsk salt
Jag använder: Keiju laktosfritt margarin, Myllärin halvgrovt vetemjöl, Pirkka jästbrödsmjöl, Salliselta linfrön, Myllyn Paras havreflingor, Jozo salt, Dansukker socker och färsk jäst från Suomen Hiiva.
Jag knådar degen i min Ankarsrum Assistent (som klarar stora mängder deg). Har du en mindre maskin kan du halvera receptet.
Gör så här:
Blötlägg gärna linfröna någon timme innan så får du bästa nyttan av deras näringsämnen.
Värm vattnet fingervarmt.
Blanda alla ingredienser i minst 10 minuter (i en köksassistent) till en smidig deg. Jag föredrar själv att degen är ganska lös eftersom slutresultatet blir saftigare då. Använd vid behov extra mjöl vid utbakningen.
Låt degen jäsa i 30-60 minuter.
Dela degen i 24 bitar och forma till runda frallor. Lägg dem på en plåt och låt jäsa under duk i 30-60 minuter.
Grädda i 225° ugn i 12-13 minuter (tiden kan variera beroende på ugn).
För femton år sedan, en kall januarikväll i New York, gick Henrik och jag ut från Bryant Park-hotellet, på väg mot kvällens dinnerparty med Ford Models. Det var en av flera gånger vi varit i New York för modelltävlingen Supermodel of the World.
“Kia och Henrik” ropade någon, “kom med oss!“
Det var Eileen och Jerry Ford (de legendariska grundarna av modellagenturen Ford Models) som stod där utanför hotellet och väntade på sin transport.
“Vi väntar på en limousin, det finns plats, kom med oss!” sade Jerry.
Vi pratade och pratade med dem, och märkte inte hur tiden gick. Det kom ingen limousin.
Jerry ringde ett samtal och fick veta att det skett ett missförstånd. Ingen bil var på kommande. Vi föreslog en taxi, men Eileen sade: “Nej, nej. Vi åker alla med modellernas buss, som strax är här.“
Bussen kom, och modellerna fyllde bussen bakifrån. Vi satte oss med Eileen och Jerry i framändan.
Det var som en “private tour” med Eileen som tourguide. Resan tog en halvtimme. Eileen berättade ivrigt om allting och gav många insidertips. När vi åkte förbi gropen där World Trade Center stått strömmade tårarna längs hennes kinder. Hon hade förlorat många vänner. Det var ett rörande och känsligt ögonblick.
Människor öppnar alltid upp sig för oss. Henrik och jag är högkänsliga och super-empatiska personer, och vi känner alltid med människorna. Vi lever oss in i deras lidande. Med oss kan alla vara sig själva, utan fasader.
Vid middagen satte sig Eileen och Jerry med oss igen. Vi förstod inte riktigt varför, vi var ju de minst betydelsefulla personerna i rummet, i deras värld i alla fall. Vi representerade ju ett litet, betydelselöst land. Lokalen var ju ändå full med de viktigaste agenterna i världen (Paris, Milano, Barcelona etc.).
Eileen och Jerry Ford bemötte oss alltid med värme och värdighet, vilket är mycket ovanligt i den branschen.
De flesta andra agenter vi mött är raka motsatsen.
Agenter är oftast blodsugande narcissister som man inte kan lita på. Det är ingen rolig upplevelse att vara på fester där salen är full av agenter. 200 år tidigare skulle de helt klart ha varit de värsta slavdrivarna.
* * * * *
New York är staden som är full av liv, rörelse och puls. De säger att New York är staden som aldrig sover. Så mycket buller, lukter, trängsel, oro och köer. Människor och bilar överallt.
För högkänsliga personer som oss blev det väldigt många intryck. Vi kände oss ofta överväldigade. Vi längtade efter tystnad och lugn.
I motsats till vad man tror så sover faktiskt New York på natten. Man kan promenera runt i lugn och ro. Vi upplevde ingen fara. Det kändes tillräckligt tryggt.
Att traska i ett öde New York på nätterna, mitt i arbetsveckan, blev ett minne för livet. Det var tyst och tomt och nästan surrealistiskt. En stad på så många miljoner invånare, och alla sover. Ingen trängsel, inga ljud. Det var som lugnet före stormen.
Gatorna var mörka och tomma. Man kunde promenera kors och tvärs, över alla gator, hursomhelst.
Det var väldigt kallt. Jag började frysa. Vi letade efter en plats att värma oss på innan vi skulle vända tillbaka till hotellet. Vi var vid Grand Central Terminal. Jag ryckte i dörren för att se om den var öppen.
Till min förvåning var dörren olåst. Vi gick in. Vad skönt med värmen som mötte oss.
Den jättelika salen var helt folktom. Vilken sensationell upplevelse. Stationen brukar alltid vara full av tusentals stressande människor. Nu var den lugn, tyst och tom. Det var bisarrt och imponerande på samma gång. Det är inte många som upplevt den vackra byggnaden så här.
Vi stod och tittade runt oss en lång stund.
I den stora salen, i den stora staden, kände man sig väldigt, väldigt liten.
* * * * *
Varje kväll var det ett nytt party på nåt av de hetaste inneställena i stan. Ny plats, och nya människor. Partyna kryllade av supermodeller och kändisar. Crème de la crème av New York. Vackra ansikten, som man kände igen från de största modemagasinen och reklamkampanjerna i världen.
Vi stod i ett hörn och kände oss överväldigade. Det var så mycket intryck och så mycket oljud. Så mycket onödigt prat. Alla hade sin egen agenda och inget annat räknades.
I ett annat hörn stod ett vackert par. Han var mörk och hon var blond. Jag kände igen henne från Vogue-tidningens omslag. Hon var en av Ford Models toppmodeller. Precis som vi, stod de ensamma för sig själva.
Vi tyckte synd om dem och gick och pratade med dem. De blev jätteglada och rörda. De tyckte inte om fester. Han var en franskfödd konstnär, en pedantisk surrealist (som Salvador Dalí), det kunde ta ett år för honom att färdigställa en tavla. Hon hade arbetat med de skickligaste fotograferna i världen, och tyckte Henrik hörde till dem. Båda var högkänsliga och konstnärliga.
Vi tillbringade kvällen med dem och också de följande dagarna.
De visade oss sevärdheter och intressanta platser, New York ur ett lokalt perspektiv. Vi rea-shoppade, åt och hade roligt. Det var ännu en upplevelse vi inte glömmer. Det vi uppskattade mest var nog ändå de djupa, meningsfulla samtalen med dem. Filosoferingarna om konsten och livet.
* * * * *
Tidigare i veckan besökte vi Empire State Building. Det var just före stängningsdags så det var ingen kö. Det var bara att gå rakt in i den tomma hissen och åka upp.
Utsikten var hisnande.
Men bättre kan man väl, tänkte vi. Är det här allt?
Jämfört med CN Tower i Toronto (som hade genomskinligt glasgolv högst uppe och EdgeWalk) så var Empire State Building lite tråkig.
Går det inte att komma högre upp?
Henrik frågade vakten, som sade att man inte får gå högre upp, eller över kanten, vi måste ta en helikopter. Sagt och gjort. Vi tog en taxi till heliport och satte oss i helikoptern.
Flygturen gav oss ett unikt perspektiv över Manhattan och New York.
Vi flög först några varv runt Frihetsgudinnan (Statue of Liberty) och såg att hon hade kättingar runt fötterna. Det uppfattar man inte från normalt perspektiv. Symbolen för frihet är alltså i själva verket en fånge? Ser man upp till henne är hon fri. Ser man ner på henne är hon en fånge. Motsägelsefullt, som allt annat i den narcissistiska världen.
Vi lyckades pricka in både skymning och mörker i flygturen.
Det var otroligt vackert.
När vi började flyga var det ljust och när vi slutade hade det blivit mörkt.
Stadens lampor tändes när mörkret sänkte sig över skyskraporna. Vi fick se den legendariska staden i sitt bländande ljus.
