Det var en spännande dag.
Det var första gången vi besökte Konserthuset Stockholm, för Nobelpriskonserten den 8 december 2014.
Kungliga Filharmonikerna skulle spela under ledning av en av mina favoritdirigenter, Andris Nelsons, från Lettland.
Vi var där i god tid, eftersom alla måste inta sina platser innan Kungaparet kommer.
Konserten skulle börja klockan 19. Vi hade över en timme till godo. Vi promenerade omkring och bekantade oss med Konserthuset, arkitekturen och konsten.
Vi träffade några välkomnande människor, som ivrigt började prata med oss. De var på väg till förfesten med Nobelprisvinnarna. De ville ta med oss dit. Vi sade artigt att vi kanske inte riktigt hörde till den gruppen ännu, men de var så idoga i sitt insisterande att de övertygade oss. Vi följde glatt med dem.
De tog oss till den vackra Grünewaldsalen och introducerade oss för Nobel-chefen som hälsade oss välkomna. Det var ett fint litet pre-party där Nobelprisvinnarna med familjer, Akademiens ledamöter och de viktigaste gästerna deltog. Ett glatt sorl fyllde salen och alla stod och pratade. Det bjöds på ätbart och champagne.
Jag minns hur vi just hade träffat på en norsk familj (där både frun och mannen hade fått Nobelpris i medicin det året) när jag märkte att en man lite kritiskt stod och tittade på oss. Väldigt kritisk blick, tänkte jag. Han var upptagen med sina egna konversationer, men det märktes att han hade lite svårt att koncentrera sig. Han stod nog och funderade på vem vi var. Det visade sig senare att han till yrket var en kritiker. Horace Engdahl hette han.
Förfesten gick mot sitt slut. Arrangörerna var noga med att alla i god tid skulle hinna gå till konsertsalen (och sätta sig på sina platser) innan Kung Carl XVI Gustaf och Drottning Silvia slutligen skulle anlända. Det följde ett stramt protokoll.
När Kungaparet kom reste sig alla i salen och hyllade dem.
Jag har haft med en hel del kungligheter att göra, men det var första gången jag sett den svenska Kungen på så nära håll. Kungen nickade vänligt åt mig både när han kom och gick. Antagligen för att han inte kände mig sedan tidigare.
Eller kanske det var pälskragen på min festjacka som väckte Kungens intresse. Jag har för mig att han är jägare och jaktintresserad. Kragen ser ut som äkta päls men den är fuskpäls. Jag tycker mycket om jackan (Zara) och har använt den på alla fina evenemang, i över 15 år. Jag ser faktiskt alltid likadan ut.
Kungaparet satt rätt nära oss, ca 8 meter ifrån. Jag kunde inte låta bli att nu och då titta, hur Kungen reagerade och kände på det vi fick uppleva. Som högkänslig kan jag observera och leva mig in i hur andra upplever saker.
Konserten inleddes med sopranen Kristine Opolais tolkning av Tjajkovskijs “Brevscenen från Eugen Onegin” och fortsatte sedan med trumpetaren Håkan Hardenberger som skickligt framförde Rolf Martinssons verk “Bridge, trumpetkonsert nr 1, op. 47“. Hardenberger är en av världens bästa trumpetare.
Efter en liten paus fortsatte konserten med Ludwig van Beethovens 7:e symfoni, en av mina absoluta favoriter. Den konserten var en helt otrolig upplevelse.
Dirigenten, Andris Nelsons, kan nog också beskrivas som en ytterst särbegåvad, högkänslig person. Högkänslighet är ett underbart personlighetsdrag som bara finns hos ca 20 procent av jordens befolkning. Vi högkänsliga är empatiska, kreativa och begåvade. Våra hjärnor och nervsystem fungerar annorlunda (känsligare) än en vanlig människas hjärna. Vi har högre aktivitet i den delen av hjärnan som påverkar uppmärksamhet, minne, känslor, empati, språk, tidsuppfattning, beröring, smak-, lukt-, syn- och hörselupplevelser. Vi är också arbetsamma och ofta pedantiska perfektionister.
Andris Nelsons representerade allt detta. Han levde och andades musiken, ända ut i fingerspetsarna.
Tolkningen av symfonin var livlig och livsbejakande, fullständigt sprakande. Ibland full av kraft och intensitet, ibland stilla som en viskning. Musiken smekte ömt ens själ.
Symfonin består av fyra satser. Allegretto, den andra satsen, var spröd och delikat som en guldfjäril, så vacker att man ville gråta, medan Allegro con brio, den fjärde satsen, fullkomligt exploderade – som en färgsprakande explosion i en fransk fyrverkerifabrik. Perfekt känsla, perfekt harmoni. Man levde sig in i varenda en ton, och ville inte att det skulle ta slut.
Stundvis var musiken så mjuk att man kunde höra sina egna andetag. Man kunde känna hur hjärtat nästan stannade till en stund, i en längtansfull förväntan på vad som skulle komma till näst. Och så kom den. Explosionen.
Orkestern gav allt. Och ännu mer. Nelsons piskade med känslig och säker hand alla i den briljerande orkestern till nya höjder. Alla njöt för fullt.
Violinisterna tog i så att håren flög och strängarna glödde. Det var ett under att violinisterna inte stack ner varandra med sina ivriga stråkar, så nära satt de varandra.
Det var perfekt synkronisation, i full harmoni. Och samtidigt så mänskligt.
Upplevelsen var unik för alla.
När jag trodde att det inte är mänskligt möjligt att prestera mer än så här, lade dirigenten och orkestern i en ännu högre växel. De tog det ännu till en högre nivå, en himmelsk nivå. Hur är det möjligt?
För stunden var Beethoven vid liv.
Beethoven var där.
Salen exploderade av musikalisk skönhet och intensitet. Mitt hjärta vibrerade. Upplevelsen omfamnade min själ med sådan energi att jag började förstå teorin om big bang, och fick nästan uppleva den inom mig. Det går inte att beskriva med mänskliga ord.
Det var så passionerat, jag har aldrig sett något liknande, inte heller efter det. Man såg hur orkestermedlemmarna njöt av att kärleksfullt bli drivna till sin kanske bästa prestation någonsin. Med känslig hand kommunicerade de ordlöst vad Beethoven ville säga.
Dirigenten är alltid avgörande. Det ligger på hans ansvar att sätta riktningen och sedan styra helheten på ett mästerligt sätt, med känsla, värme och passion. Med empati. Nelsons var skicklig på detta och han hjälpte alla att nå sin fulla potential. Så skapas en enastående kulturrikedom.
Men i konserten var det inte enbart en viss person i centrum. Det viktiga var helheten, summan av att alla individer gemensamt och osjälviskt gav allting de kunde, för att skapa en så fantastisk helhet som möjligt. Det här var anti-narcissism i all sin enkelhet.
Tillsammans gjorde de upplevelsen så stark.
Jag tittade på Kungen. Det såg ut som att han darrade av hänförelse. Han reste sig upp och applåderade ivrigt.
Dirigenten Andris Nelsons såg nöjd ut. Han hade lyckats förmedla Beethovens vision.
Nelsons tog upp sitt nothäfte och pekade på Beethovens namn. Det var stort.
Beethoven var där, Kungen var där, och tänk att jag också fick vara där.
SVT filmade konserten som sedan visades i TV och på Youtube. Först tänkte jag att de avancerade kamerasystemen (med en kamera hela tiden riktad på mig) skulle störa njutningen, men fort glömde jag bort dem. Det var istället roligt att kunna se sig själv och återuppleva minnet på Youtube. Det här var bara en av mina många fina nobelupplevelser genom åren. Jag skall berätta mer senare, i andra blogginlägg.
Nobelkonserten 2014 är tyvärr inte tillgänglig på Youtube längre. Här är en annan version av Ludwig van Beethovens 7:e symfoni, också med Andris Nelsons.
* * * * *
