När jag letade efter bilder till min biografi, så hittade jag den här bilden, fotograferad 1995 i centrum av Stuttgart (Schloßplatz).
Jag bodde då på Finkenweg i Stetten (Kernen im Remstal), som ligger i södra Tyskland, nära Stuttgart. Jag jobbade på Andreas Stihl Ag:s huvudkontor i grannorten Waiblingen. Jag var på den franska sektionen / internationella avdelningen.
Det var en varm och vacker dag, en lördag i början av juli. En ledig dag.
Jag kommer fortfarande ihåg hur Henrik och jag gick hand i hand längs gågatan Königstraße (Kungsgatan) i Stuttgart.
Gatan var livlig – full av människor som yrade på.
Längs med gatan fanns det olika torgstånd.
I början av en liten sidogata, stod det ett par tomma torgstånd. Vi hörde ljud bakom dem, och gick nyfiket dit för att titta vad som händer.
Torgförsäljaren hade just avslutat sin dag. Han tryckte ihop allt skräp i en container. Det var det som hade ljud. Vi pratade en stund med honom och noterade ett ämbar fullt med vackra rosor vid skräpcontainern.
“Vad tänker du göra med dem?” frågade vi.
“Antagligen slänga dem” sade han, “om ingen vill köpa dem”.
Vi blev chockade – så fina blommor borde man väl inte slänga!
“Vill ni köpa dem?” frågade han.
Vi sade att vi inte har råd med 80 så fina och dyra rosor.
“Hur mycket har du i fickan?” frågade försäljaren och riktade sin blick på Henrik.
Henrik satte handen i fickan och hittade några slantar. Jag vill minnas att det var ca 4 tyska Mark (ca 2 Euro).
“Det här är allt” sade han och visade försäljaren.
Försäljaren var snäll och söt. En varm människa. Han ville att vi skulle få blommorna. “Det räcker bra” sade han och gav den jättestora buketten åt mig.
Vi blev alla så glada! Härliga blommor och härliga människor.
Jag hade aldrig hållit en så stor bukett rosor, och jag gick omkring med den hela dagen. Jag var glad och överlycklig.
Buketten var så väldigt stor (och tung) att jag direkt fick ge bort många rosor till människor jag mötte.
Buketten skänkte inte bara glädje åt mig. Alla jag mötte log. Den väckte massor av positiva reaktioner i alla. Flera började prata med oss – vi fick bekanta oss med många nya människor den dagen.
Vi åkte samma dag vidare till Ludwigsburg slott, för att njuta av den stora och härliga trädgården där. Där fanns det vackra rosenplanteringar, så min dag blev fylld av rosor.
Ludwigsburg 1995, självporträtt, filmkamera med timer.
Om någon inte känner till rosor och rosensorter (och inte har alla fakta) kunde de nog lätt ha trott att jag varit framme i slottets trädgård med sekatören…
Jag heter Kia Karlberg och är konstnär och filosofisk forskare bosatt i Åbo, Finland. Jag skapar fritt och forskar tvärvetenskapligt om narcissism. Jag är gift med konstnären Henrik Karlberg.
Jag kommer i de följande 23 blogginläggen att presentera mig och min bakgrund, vem jag är och vad jag gör.
År 1974 föddes jag på Kvinnokliniken i Helsingfors. Mina föräldrar var inte gifta och graviditeten var helt oplanerad. Jag fick släktnamnet Elfving, efter min mamma. Mina föräldrar gifte sig en kort tid därefter (på mitt dop, tror jag).
Både mammas och pappas släkter är helt svenska.
Vi bodde i Helsingfors och jag gick lågstadiet och högstadiet i Munksnäs. Efter grundskolan flyttade familjen till Grankulla och jag tog studenten vid Gymnasiet Grankulla Samskola.
Min barndom var tung. Jag är dotter till en narcissist. Hela familjen var dysfunktionell. Utåt sett skulle allting se perfekt ut. Den välputsade familjefasaden dolde det osynliga våldet, den psykiska misshandeln. Denna terror kan ingen förstå om man inte själv har upplevt det.
Tyvärr blir offret ständigt misstrott.
Jag var liten och trodde att alla familjer var likadana, att det narcissistiska våldet var normalt. Jag överlevde, men blev skadad för livet.
Tjugo års tragisk erfarenhet (som offer) gjorde mig till narcissism expert. Jag genomskådar narcissisternas ondskefulla beteende och begriper deras hemliga språk. Jag kan läsa deras tankar. Jag kan peka ut deras mönster. Och jag kan avslöja allt för dig (alla deras hemligheter).
På somrarna jobbade jag ofta på vårt familjeföretag Oy Elfving Ab.
Familjebakgrunden är brokig och ganska intressant ur olika perspektiv. Min morfars far Hemming Elfving (konsul och kommerseråd) grundade Elfving-företaget år 1910. Han grundade även det kända företaget Hangö Kex. Min morfar, kommerserådet Nils Elfving, fortsatte sedan att leda företaget tills han gick i pension.
Senare fick min pappa leda vårt familjeföretag. Min morfar brukade alltid säga att det var tack vare att jag blev till som pappa fick komma in i familjeföretaget.
Kia vill bli sjuksköterska (1980)
Min mormor arbetade som en av de första flygvärdinnorna i Finland men hon dog som 40-åring av hjärnblödning långt innan jag föddes, så jag fick en ny mormor från handelssläkten Hartman i Vasa.
Min mamma var till utbildningen sjuksköterska/barnmorska och blev sedan hemmafru. Jag har två yngre syskon; en syster och en bror.
Min farfar Karl-Erik var borgmästare och jurist i Karleby. Min farmor Ulla arbetade på ett laboratorium.
Min tunga uppväxt satte djupa spår på min personlighet. Jag är högkänslig och växte upp till en så kallad super-empatisk person. Det betyder att man tar alla andras behov i beaktande hela tiden. Personlighetstester som jag gjort visar så gott som total avsaknad av narcissistiska drag. Jag är alltså en “people pleaser” som alltid vill se till det bästa för alla andra. Detta leder ofta till att själviska narcissister ser en öppen möjlighet att exploatera och utnyttja mig.
Jag fick vid uppväxten också uppleva avigsidorna av business och ekonomi på väldigt nära håll och var själv helt ointresserad av pengar och girighet. Pengar köper inte lycka även om vissa människor verkar tro det. Mitt ägande i familjeföretaget har dock gjort det möjligt att leva ett privilegierat liv, och jag har alltid haft tillräckligt av allt man kan behöva.
Som barn dansade jag balett och danslektionerna var intensiva med stränga lärare – men dansen i sig var frihet förkroppsligad för mig.
Jag seglade och var aktiv i sjöscoutkåren Vikingaflickorna, och gillade skärgårdslägren och speciellt de internationella lägren med scouter från hela världen. Jag älskade att simma och har tagit alla simmärken som man kan ta. I högstadiet spelade jag fotboll och surfade. Jag har ända till vuxen ålder haft flera kaniner, som jag tycker är så söta och mjuka.
I tonåren var jag många år engagerad som Finlands Lucias tärna och gick många gånger i Luciatåget nerför Domkyrkans trappor. Med Lucia turnerade vi och uppträdde och sjöng på flera olika orter och jag ackompanjerade ofta på gitarr. Vi besökte ålderdomshem, skolor, föreningar, vårdhem och kyrkor.
Luciabesök på vårdhem (jag till höger). Min egen handikappade morbror Mikael (1963-1992) bodde på ett liknande hem.Besök på Kårkulla vårdhem i Pargas (jag till höger).
Jag, till höger, spelar gitarr.Luciakortege, med häst och kärra, genom folkmassorna, längs avstängda huvudgator, från Domkyrkan till Finlandiahuset.
Musiken var viktig också senare i livet och jag gick i vuxen ålder en DJ-utbildning, skaffade DJ-utrustning och spelade på olika event och t.ex. i Stockmanns butik.
Under min uppväxt var min familj skidtokig, så jag har skidat sedan jag var 3 år gammal. I tonåren åkte jag mycket slalom (främst i Alperna). Jag tycker om mäktiga berg och landskap. Där blir man liten och naturen stor.
Heli-skiing vid Matterhorn 1990
Mina gudföräldrar, Svante och Hedvig, betydde mycket för mig. De var viktiga förebilder. Svante var dubbeldoktor, både i medicin och kirurgi. Han är en av de få som haft docentur i två olika medicinska discipliner samtidigt. Hedvig var verksam inom litteratur och kultur. Båda var empatiska, hjälpsamma och osjälviska. Jag tror att deras djupa påverkan på mig satte grunden för det vetenskapliga tänkandet som nu genomsyrar mitt liv.
En julafton gav Svante och Hedvig mig en julklapp, som någon kanske tycker är lite tråkig. Det var Svenska Akademiens ordlista. Jag är så glad för den, och använder den fortfarande varje dag.
Min andra gudmor Pian (moster) var ärlig, krass och ifrågasatte (av princip) allt. Hon hade ingen fasad. Av henne lärde jag mig vikten av kritiskt tänkande och öppenhet.
Min tredje gudfar Sheba (farbror) var läkare.
När jag var 17 år gammal introducerades jag på Amaranterbalen i Stockholm (som medlem i Stora Amaranterorden).
Amarantherorden är ett ordenssällskap i Sverige (instiftat av Drottning Kristina år 1653). Amarantherbalen hölls i Spegelsalen på Grand Hôtel och överträffade i sin prakt allt jag hade sett i Norden. Det var mitt första möte med svenska kungligheter.
Efter gymnasiet fick jag en studieplats på universitetet Åbo Akademi, och flyttade till Åbo för att studera språk på humanistiska fakulteten. Väl i Åbo trivdes jag väldigt bra.
År 1994 träffade jag min blivande man, Henrik Karlberg, i korridorerna på universitetet. Han är också en super-empatisk och högkänslig person (och konstnär). Ett sådant öppet, tolerant och skarpt sinne kombinerat med ett så otroligt generöst och varmt hjärta hittas inte i många män. Vi har ett lyckligt och kärleksfullt förhållande.
Prinsessbröllopstårtan från St. Honoré
Vi gifte oss 1998 i Svartå Slottskyrka, där min förfader Karl August Möller varit präst i 50 år. Vi ordnade bröllopsfesten i Slottets festsal och åkte därefter direkt på en tre veckors bröllopsresa till Koh Samui i Thailand.
Det var mycket speciellt att få ha bröllopet i Svartå Slott. Slottet är museiskyddat och normalt kan man inte ordna bröllopsfesten där. Men vi är så aktsamma och ordningsamma att de gjorde ett undantag för oss.
Det var ett riktigt drömbröllop, ett minne för livet. Jag är glad och tacksam för alla som deltog, och jag vill återigen rikta ett stort tack till varenda person, familj och vänner, som ställde upp och gjorde allt ni kunde för att dagen skulle bli så fin, lyckad och oförglömlig som möjligt! Varje sak ni gjorde, varje detalj, betydde massor för oss, tack ännu en gång! ♥²
Jag kände mig som en prinsessa och har gjort det alltsedan dess. Vad kan vara bättre än två högkänsliga, superempatiska personer som varje dag osjälviskt tävlar i ömsesidig kärlek och respekt?
Vi har nu varit gifta i 23 år och tiden har gått jättefort. Känslan av att vara både härligt nykär och nygift finns fortfarande kvar varje dag.
År 1998 (veckan innan bröllopet) flyttade vi till det charmiga Akropolis-huset på Gamla Hirvensalovägen i Åbo där vi bodde i två år. Sedan flyttade vi (år 2000) till Relingsgatan och bodde i fyra år i en nybyggd takvåning vid vattnet.
Inom studierna intresserade jag mig alltmer för företagskulturer, filosofi och mänskliga interaktioner och flyttade så småningom över till Handelshögskolan vid Åbo Akademi med huvudämne organisation och ledning. Min pro gradu handlade om professorernas belöningssystem och jag avlade Ekonomie Magistersexamen år 2001, samt arbetade sedan ett tag vid universitetet.
Vid sidan av detta var jag aktiv i kyrkliga sammanhang med frivilligarbete, konstnärligt skapande och dans. Jag koreograferade danser, också till Tomasmässor i Åbo Domkyrka, och gjorde även egna solouppträdanden. Jag tyckte om att dansa i Domkyrkan, fast det var trångt.
Jag var flera år aktiv i styrelsen för Åbo Studentmission, och arrangerade år 1999 en omtalad föreläsning med filosofen William Lane Craig (Ph.D) i Åbo. Auditoriet fylldes så snabbt att alla inte fick plats. Craig var en av flera intressanta filosofiska tänkare jag fått bekanta mig med. Efter en givande lunchdiskussion, körde jag honom till tågstationen. Jag minns fortfarande hur han reagerade på min riviga körstil.
Min man Henrik har alltid haft svåra hälsoproblem och i detta skede slog ryggskadorna till så hårt att han inte alls kunde sitta. Han kunde enbart arbeta hemifrån, stående. Efter en steloperation av ryggen fick han tillfällig hjälp men är handikappad för livet. Han har problem med rörlighet samt återkommande, svåra sjukdomsperioder då han tidvis är sängbunden. Jag är Henriks närståendevårdare, jag vårdar och har omsorg om honom. Vi betalade ryggoperationen själva, ca 12.000 Euro, och vi har aldrig sökt någon ersättning från staten, varken för sjuktid eller mitt närståendevårdande, fastän vi skulle ha haft rätt till mycket stöd.
Henrik har alltid varit konstnärlig och mycket duktig på att måla och fotografera. Hans ytterst starka estetiska kunskap och visuella öga hittas normalt inte i Finland. Henriks generella IQ ligger på Mensa-nivå, men hans visuella IQ är i testerna avsevärt högre än så. Själv tycker han att han bara haft tur som fått så lätta testfrågor. Han grundade ett visuellt skapande designföretag på nittiotalet och vi hade senare också en liten modellbyrå som jobbade med världens största modellagentur, Ford Models, och gjorde deras Supermodel of the World-modellsökning i Finland.
Jag ledde företagskuvösen Emporio på Yrkeshögskolan Sydväst 2002-2003, och hjälpte unga skapande konstnärer och artisaner att starta företag. Det var väldigt inspirerande att se kreativiteten och skaparglädjen hos studerandena, och efter den tiden bestämde jag mig för att själv bli skapande konstnär på heltid. I det här skedet handlade konst för mig främst om skönhet och estetiska värden – om att fånga och skapa det vackra.
Då jag och min man var 27 år gamla (år 2002) hittade vi en härlig, sydvänd utsiktstomt på ön Hirvensalo i Åbo. Vi bestämde oss för att bygga vårt drömhus där.
Vi anlitade arkitekten Pia Helin från arkitektbyrån Ark’Aboa som planerade ett modernt, minimalistiskt och handikappvänligt lågenergihus åt oss; Villa Kia.
Vi ledde byggarbetet själva och huset stod inflyttningsklart sommaren 2004. Huset blev dubbelt dyrare än budgeterat, så vi visste inte om vi skulle klara av att behålla det. Vi satte faktiskt ut huset till salu, för 695.000 €, men efter ett tag bestämde vi oss för att behålla huset tillsvidare, med hjälp av ett extrastort banklån.
Huset är unikt och annorlunda, inspirerat av dansk design och byggnader från Medelhavet. Huset är platsbyggt och varje detalj är unik. Konstruktionen är EPS-block och betong. Huset har extraisolerande dubbelgolv i betong, flerdubbel isolering i tak, automatisk ventilation med effektiv värmeåtervinning, och stora selektivglasfönster som kan nyttja passiv solenergi till att värma upp thermo-massan. Huset har inga köldbryggor, då allt är gjutet i ett stycke. Inomhusklimatet är alltid skönt, hälsosamt och jämnt, och energiförbrukningen är väldigt låg.
Vi var noga med att planera huset så att det skulle fungera även om Henrik skulle bli helt invalidiserad och rullstolsbunden.
Parkettgolvet är lagt i ett enda stycke genom hela huset, utan en enda skarv, vilket är väldigt ovanligt. Materialet är kanadensisk bergslönn. Det var den naturligt ljusaste parketten vi kunde hitta (men svår att få tag på).
Husets bastu är fortfarande inte använd en enda gång (på 18 år).
Den centrala punkten i huset är vår stora, ljusa konstnärsateljé som är planerad specifikt för vårt kreativa skapande.
När vi byggde huset tyckte alla att vi var rätt knäppa, som vågade bygga ett så okonventionellt hus. Styrox-huset kallades det av Åbo-borna, och alla kände till det. Vi var också här före vår tid. Vi startade en trend, och idag känns huset inte så konstigt längre.
Här är ett exempel från år 2004-2005 på hur vi brukade leva sådana tider då sjukdomen inte var ett hinder:
Vi for i oktober till Spanien och bodde där i några månader, kom hem i mitten av december för att följande dag åka för två veckor (jul och nyår) till Zermatt, Schweiz. När vi kom hem åkte vi till New York för någon vecka för att delta i finalen av den största internationella modelltävlingen i världen, Ford Models Supermodel of the World. Vi kom sedan tillbaka och var några dagar hemma, och åkte därefter några veckor till Florida. Då bodde vi i Miami, Palm Beach och Key West. Efter det kom vi tillbaka till Åbo innan vi några dagar senare igen åkte till Spanien och tillbringade den större delen av våren där. Så här fortsatte livet, ofta mer än halva året på resa och vi spenderade främst somrarna i Finland.
Det här var främst under åren som Henrik mådde lite bättre, de senaste 12 åren har vi inte flugit alls.
Henriks hälsa blev åter sämre och det var svårt att utföra regelbundet förvärvsarbete. Hans designföretag Dreamsite (som hade t.ex. Gigantti och börsbolag som kunder) avslutades 2005/2006 och verksamheten såldes till en reklambyrå.
Vi bestämde oss för att ännu försöka resa runt världen, samla inspiration för konsten och skaffa erfarenheter, samt göra goda gärningar. Vi deltog i (och arrangerade) olika välgörenhetsprojekt på väldigt hög nivå.
Kia tar farväl av ministrar, statsministrar, presidentfru och Kungliga Högheter utanför Schloß Neuwaldegg i Wien, Österrike, 2007.
Vi har samvetsgrant samarbetat med många kända och ledande personer, som alla kan gå i godo för oss. Ni kan fråga t.ex. statsministrarna Mart Laar från Estland, Kjell Magne Bondevik från Norge, och Andrius Kubilius från Litauen. Ni kan fråga Jerzy Buzek som varit både Polens statsminister och Europaparlamentets talman. Ni kan fråga internationella finländare som t.ex. Ari Vatanen, Eija-Riitta & Atte Korhola, och Hannu Takkula. Listan kan göras hur lång som helst.
Kia Karlberg med prof. Jerzy Buzek (Polens premiärminister 1997-2001 samt Europaparlamentets president 2009-2012).
Vi har förmågan att jobba på högsta internationella nivå – och kommer även i fortsättningen att göra det, om bara hälsan det tillåter.
Speciellt vintrarna är krångliga för hälsan för oss båda. Vi kan inte alls röra oss på vintern i Finland och längre sjukdomsperioder med rygg/ledbesvär brukar oftast inträffa under vintrarna. Kylan och halkan är besvärliga för artritis, reumatism och rygg- och ledproblemen.
Som tur är så är vårt hus varmt och skönt. Vi har nästan alltid 26,7 graders innetemperatur året runt, vilket varit det mest optimala för hälsan. Tack vare att vi byggt huset otroligt välisolerat går det att hålla denna temperatur nästan helt med en enda energisnål luftvärmepump, vilket gör huset mycket miljövänligt.
Vi har gjort många resor och bott på många platser.
Vi spenderade fortsättningsvis mycket tid utomlands, främst i Medelhavsområdet; Spanien, Frankrike, Portugal, Italien och Grekland. Detta har alltid varit en självklar del av våra liv. I övrigt lever vi väldigt stilla och lugnt, som sagt med långa sjukdomsperioder då vi inte alls kan åka någonstans.
Vi är inte turister. Vi är upptäckare och forskare, som med nyfikna ögon och öppna sinnen tar del av vardagslivet och kulturen överallt där vi befinner oss. Vi vill alltid lära oss nya saker. Vi går våra egna vägar. Vi har samlat unika och spektakulära erfarenheter till våra liv. Vi är uppmärksamma och känsliga och ser möjligheter som ingen annan ser. Vi hittar nya dörrar och frågar oss alltid: Vad finns där bakom? Och vi fortsätter alltid framåt.
Hösten 2007 åkte vi omkring med bil runt Europa. En dag vaknade vi i Cannes och bestämde oss för att köra tillbaka till Åbo. Vi satte oss i bilen och efter 20 timmar i ett sträck (drygt 1800 km) var vi i Malmö. Sedan vilade vi oss lite på en bensinstation tills vi körde dryga 600 km till Finlands-båten som avgick från Stockholm till Åbo. Vi hann till färjan med 20 minuters marginal.
Detta var med min föregående bil, en blå Ford Cougar V6 coupé, som jag hade i 8 år. Före Cougarn hade jag en gul Honda HR-V 4×4 SUV och innan det en mörkblå Opel Calibra coupé (min första bil).
Vår dröm var, vid denna tid, att spendera en längre tid i konstnärernas stad Paris, helt som Henriks släkting, konstnären Victor Westerholm gjorde på 1800-talet.
Hösten 2008 tömde vi därför huset i Åbo och lade ut det till försäljning. Vi flyttade till en temporär liten (hyrd) bostad på Bulevarden i Helsingfors, med planen att så fort huset sålts åka ut i världen för en längre tid. Vi valde Helsingfors för att vara närmare flygfältet (och släktingar).
Men så kom finanskraschen 2008-2009. Bostadsmarknaden stod stilla och vårt hus hörde till de dyraste till salu. Inte ett enda hus såldes i den prisklassen under ett par år i Åbo.
Henriks hälsa försämrades på nytt och vi flyttade sommaren 2009 tillbaka till vårt osålda hus i Åbo, fortfarande med drömmen om Paris levande.
Valet att flytta till Helsingfors var ett av de beslut jag ångrar mest i hela mitt liv på grund av det mörker, den dysterhet och inskränkthet som jag upplevde att råder där. För en konstnär var det en mardröm, det var den sämsta möjliga omgivningen för kreativt skapande – ingen öppenhet, kreativitet eller tolerans och rasismen mot svenskan (och överhuvudtaget) var påtaglig.
Ända från att jag var liten och växte upp i en helsvensk miljö fick jag lära mig att det var farligt att tala svenska; talar man svenska i spårvagnen eller i centrum kunde man bli slagen och anfallen, så det måste man akta sig för. Man var aldrig trygg. Arga, våldsamma män kunde börja skrika åt en bara för att man talade svenska.
Det finska språket blev för mig förtryckets språk, förknippat med trauma – ett språk som förkroppsligar ett intolerant och rasistiskt samhälle. Som en följd av det kopplar jag ihop finska med hot och hat och har därmed tagit avstånd från allt finskt.
Jag har inte läst en inhemsk tidning, eller tittat på inhemsk TV, eller hört på radio, sedan min barndom. Att höra finska är som att höra påminnelser om påhopp, attacker mot mig (och min man) och trauman. Också därför har jag valt att ha minimal kontakt med det finska samhället och söker all inspiration och alla impulser utifrån, internationellt. Min man är likadan, också helsvensk, utan kontakt till det finska samhället. Han är uppvuxen på en liten ö i Åbolands skärgård, och fick redan som barn alla sina impulser från Sverige och Åland.
Att inte bry sig om vad andra människor tycker och tänker är skönt – och att inte ens veta om vad andra tycker och tänker är ännu skönare. Man har sin alldeles egen värld och är lycklig. Man behöver inte ha med den hemska olyckliga världen att göra.
Det är en härlig känsla att vara fri från samhället, utan kontaktyta. Som att bo på en ö. Eller i sitt eget land. Man mår så mycket bättre så.
No Contact heter detta inom psykologin. Det är det enda fungerande sättet att bli fri från narcissisternas våld och värld.
No Contact är ett bra sätt att peka ut hur oviktiga narcissisterna och deras värld är – och det driver dem alltid till vansinne. När de inte når dig kan de ju inte dominera, manipulera och straffa dig.
Jag är en global medborgare, som inte delar in världen i nationer. De enda orsakerna till att vi har fortsatt att vara bosatta i Finland är dels för att jag har Villa Kia huset och Elfving-familjeföretaget här, dels på grund av hälsoskäl eftersom min man har stora problem med hälsan.
Vår vardag är en delikat och känslig balansgång att försöka orka, leva och hålla alla sjukdomar under kontroll, en konstant kamp mot ohälsa och sjukdom, som dominerar vårt liv. Jag tror ingen kan förstå hur jobbigt det är, om man inte själv är i samma situation.
Huset på Hirvensalo har i sig blivit en börda, som det egentligen skulle vara skönt att slippa. Det har hållit mig tillbaka, i en negativ omgivning där ingen människa kan leva ett fritt, konstnärligt nyskapande liv. Det har blivit en broms i min utveckling och jag ser ingen framtid här om inte väldigt stora förändringar sker. Vad gäller huset så längtar jag efter nya utmaningar.
Alla mina impulser och konst-inspiration kommer utomlandsifrån. Vi utforskade konsten internationellt, vi hade lärt känna konstnärer runt världen och vi hade ingen kontaktyta till det finländska samhället eller finsk media. Detta är antagligen svårt för utomstående att förstå men det har varit vitalt för mitt konstnärliga skapande, för att komma upp till den nivå jag är på idag, och det hade varit omöjligt för någon annan att uppnå i Finland, där alla är mer eller mindre bundna till mentaliteten och måste på sätt eller annat följa den och anpassa sig.
Som en avvikande och självständig “outsider” ser jag annorlunda på världen, jag har en annorlunda och unik synvinkel att erbjuda. Jag är inte instängd i det rådande tankesättet och är fri att skapa bortom det.
Min situation liknar konstnären Heléne Schjerfbecks situation. Hon isolerade sig i Hyvinge och åkte inte till Helsingfors på åratal (och hon längtade för övrigt också alltid tillbaka till Paris). Hon hade också hälsoproblem och var helt svenskspråkig. Hennes isolation var det som krävdes för att hennes konst skulle florera. Men hon var utstött av folket och den tidens konstetablissemang. Ingen såg något värde i hennes konst eller talang. En av de få som stödde Heléne och återkommande köpte verk av henne var faktiskt Henriks släkting Victor Westerholm, Åbo konstmuseums grundare och ledare, som även han var utfryst av det finska konstetablissemanget på grund av sin innovativa och internationella konststil; impressionismen (Finland godtog inte impressionism som konst). Tack vare Westerholms öga och initiativ har museet nu en imponerande samling av Schjerfbecks tavlor. Idag anses Schjerfbeck vara Finlands mest betydelsefulla konstnär, fast alla i Finland tidigare spottade på henne.
